Mötet med draken Torbjörn

Så, jag tänkte göra något annorlunda här idag, annorlunda för mig iaf. 
Det händer då och då att jag gör oc's, och i regel har jag faktiskt en historia bakom karaktären, den historian brukar däremot inte dela med mig av. Anledningen till det är helt enkelt att jag är som mest aktiv på Instagram, och jag tycker att det är drygt att skriva långa texter där, så därför tänkte jag skriva historierna om vissa bilder här istället. 
 
Den här historien handlar om det första mötet mellan Kendra, Jag alltså, starthästen Stormrunner, och draken Torbjörn. Namnet Torbjörn är för övörigt inte mitt fel, mina följare döpte honom till det och det fastnade.
 
Under en lång ridtur upp för de Jorvikiska bergen gjorde jag och min pålitlige Storm en högst oväntad upptäckt. På toppen av berget låg en drake ihoprullad. Dess fjäll skiftade mellan en djup blå nyans och orange. Runt om draken frodades grönskan, det var ingen snö så långt ögat kunde nå, och när jag tänkte efter så hade jag inte sett någon snö på minst två kilometer. Under mig taktade Storm oroligt, han litade inte på den väldige gestalten och i sin oro lyckades han sprätta iväg ett antal stenar som rasade nedör slänten.
 
Jag nämnde det inte tidigare, men det var knäpptyst uppe på berget, det enda som hördes var den djupa andningen från draken, och det nervösa, men dova klapprandet från Storms hovar. Ingen fågelsång och inte ens det vinande ljudet från vinden gjorde oss sällskap, något annars brukade vara ett givet faktum när man började ta sig högre upp bland bergen. Kanske var det tystnaden som avslöjade oss, för det lilla stenraset var det enda som behövdes för att draken skulle vakna till liv. Att något så stort, något så tungt, kunde röra sig så ofattbart snabbt begriper jag fortfarande inte, men på bara någon sekund så hade den väldige draken intagit en hukande position uppe på berget. Ett antal fjäll som var utspridda på dess kropp lyste upp som varningslampor, och drakens huvud, som tidigare legat gömt mot dess mage, var nu vänt mot oss. Ögonen lyste gula och tänderna var blottade. En sekund senare öppnade den sin mun och gav ifrån ett rytande vrål.
 
Ljudet gick som en pisksnärt genom luften, och Storm som hade stelnat till av rädslan, vaknade till liv. Han kastade sig runt och drog iväg i full galopp nedför den branta bergsstigen. Jag klamrade mig fast vid hans man och bad en bön till Aideen. Hjärtat bultade okontrollerat, och när jag nervöst sneglade bakåt såg jag draken sittandes uppe på berget. Han tittade på mig med sina outgrundliga gula ögon, och efter att ha blottat tänderna en sista gång rullande han åter ihop sig. 
 
 
Det var allt för den här gången. Jag hoppas att någon av er tyckte det var roligt att läsa, och jag tänkte faktiskt försöka hålla texterna relativt korta. Jag har redan nästa episod nedskrien, och vi får se när jag får tid till att rita bilden till den.
 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



RSS 2.0