Det där med inspiration

Om jag ska vara helt ärlig så gillar jag inte hur jag ritar/målar. Jag tycker många gånger att min konst gärna blir lite livlös och tja, tråkig. Jag kan ha så otroligt mycket inspiration och känna mig så taggad på att rita, men det är väldigt sällan jag blir nöjd med mina färdiga bilder. 
 
När jag tittar på mina bilder som jag gjorde när jag var yngre så gillar jag den stilen bättre, för dessa inger en helt annan känsla. Jag tror att problemet är att jag inte vågar tillräckligt mycket. Jag håller gärna hästarna i profil, antingen i trav eller galopp, eller bara huvud och hals. När jag var yngre så testade jag med alla möjliga poser, exteriören fick bli förfärlig, det sket jag i. Detta gjorde att mina bilder fick ett annat liv i sig. 
 
Numera så ger jag upp så fort skisserna inte blir som jag tänkt mig, eller så börjar jag om med en säker "pose".  Det är frustrerande, för så fort det inte blir som jag tänkt mig så går liksom musten ur mig, det känns inte roligt och då ger jag upp. 
 
Mitt senaste projekt. Den här bilden (trots att den är i profil) var och är något av en utmaning för mig själv. För det första så är det länge sedan jag lade ner så mycket tanke och arbete på ryttaren, för att inte tala om hur mycket tankar jag har för resten av bilden (det kommer komma till minst två människor). Jag tycker att den känns mer levande än mina senaste bilder, så det är ett steg i rätt riktning. 
 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



RSS 2.0