Så många tankar (IRL)

Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så har det varit lite strulit i stallet här hemma av olika anledningar, därför flyttade jag C tillfälligt till min tränare, där han fortfarande står nu.  Strulet har inte varit någons fel, och det är inget bråk involverat, så det är "no hard feelings" mellan mig och stallägaren. 
 
I "hemstallet" (aha, lite SSO måste man ju få med) så är det bara jag och stallägaren, + grannen som jag ger lektioner emellanåt på antingen C eller på en av stallägarens hästar. Vi har helt fantastiska ridvägar vid sjön och helt otroliga små skogar, men träningsmöjligheterna är små. Vi har en liten ridbana, dock ingen som jag gillar att använda då den är alldeles för tung och inte jämnas till tillräckligt ofta, och den saknar belysning. 
 
Hos min tränare finns det ett stort ridhus med bra underlag, det finns fantastiska ridvägar och fantastiska människor. Jag får möjligheten att rida fler hästar, att nästan alltid ha tillgång till bra hjälp när det kör fast. Hemma (för hemstallet är knappt 5min gångväg från mig) så är det i princip bara jag i stallet, stallägaren har så mycket att göra att hon har svårt att hinna med sina hästar, det blir helt enkelt väldigt ensamt. 
 
Om hemstallet hade varit ett opersonligt och stort inackorderingsstall så hade det varit så lätt att bara packa väskorna och vinka adjö.. Riktigt så lätt blir det inte nu, jag har stått i samma stall i 7 år. Detta stall har varit det bästa som någonsin hänt mig, det har varit som ett andra hem när det känts som att världen ska gå under.. Det är stallägaren jag har att tacka för det, för hon har varit helt fantastisk, och har under åren blivit en nära vän. Från det att jag var 12år och min sociala fobi hela tiden hade övertaget för mig, då jag var så fruktansvärt rädd och nervös runt henne. . Tills där vi är idag, jag som redan har hunnit bli 19år och faktiskt är vuxen och inte är ett darrande asplöv längre. Det var länge sedan jag var så rädd och nervös inför en konversation med henne, men nu är jag det, för jag är livrädd att förstöra vår vänskap, jag är livrädd att hon ska ta allt på fel sätt och kanske känna sig sviken. 
 
 
Det här blir lite som att flytta hemifrån, och hjälp så ont i hjärtat det gör, tanken på att lämna det där fantastiska stallet, men samtidigt så känns det rätt, för jag vill utvecklas och bli så bra som jag bara kan. 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



RSS 2.0